Idag ar det endast nio dagar tills jag aker pa min US Tour och sedan aker till Sverige. Nio dagar, inte veckor elller manader utan dagar, vad hande med tiden?! Det ar med blandade kanslor som nedrakningen har startat. Ute ar det omfring 100F, cirka 35-40 grader celsius.

For tillfallet sa bor jag i min fjarde vardfamilj, dar mamman kommer fran Sverige och pappan fran Amerika. Alla mina vardfamijer tycker jag om pa sitt satt, men min nuvarande familj kanns precis som en familj. Fran forsta stund var jag behandlad som en dotter och syster. 
Varje dag korde min ett ar yngre vardbror mig till skolan. I bilen hade vi "engelska lektion", han rattade min engelska och larde mig uttryck, da och da hade vi pa vagen hem "svenska lektion" for honom. Hans mamma pratar svenska med honom mesta dels, men der ar fortfarande inte samma sak som att tala med nagon i samma alder som vanligtvis bor i Sverige.
 
Det kanns sa fritt, jag har vant mig till livet har och vet var jag kan ta en promenad, att det ar mer an okej att svanga ihop en kaka eller ett brod. Jag hjalper till med maten eller disken som om jag vore hemma och nar vi gar och handlar ar jag behandlad som deras dotter.  Jag kanner mig till och med sa pass hemma att jag kan retas med dem och strunta i om jag borde tvatta haret eller byta om innan frukost.
 
Innan skolan var over sa fick jag min Yearbook, en stor och valdigt tung bok. Mina vanner skrev i den, vilket var kul men lite sorjligt eftersom jag insag att mitt ar var over och vilka bra vanner jag fatt. En av de sista dagarna, bad en av killarna i min Sociology klass mig om att fa se mitt skrivhafte, jag trodde att han skulle skriva av vad jag gjort men nar jag fick tillbaka haftet sa sag jag att han skrivit. "Jag kommer att sakna dig" (oversatt med google translate), det var valdigt gulligt av honom men fick mig att undra varfor man inser vilka ens vanner ar och vad man betyder for dem nar det ar dags att lamna dem. 
 
Nagot som jag aldrig kunnat dromma om nar jag fick reda pa att jag skulle till Texas var att jag skulle ha turen att bli inbjuden till Rotary International Convention i New Orleans. Det ar forsta gangen nagonsin som de bjod in utbutesstudenter (omkring 200 stycken). Vi framtradde nmagra sanger pa invigningen, presenterade oss, arbetade som oversttare, larde oss mer om Rotary och dess arbete och mycket mycket mer. Jag motte sa manga inspirerande personer, bade Rotarians och utbytesstudenter. En av mina rumskamerater kom fran Italien och vi blev riktigt bra vanner, sa nu vill jag inget hellre an att spara pengar for att kunna aka och halsa pa henne nasta sommar. Jag talade till Presidenten av Rotary International och traffade aven de tidigare, bland annat svensken och hans fru.
Samma dag som Bill Gates Jr. kom och talade akte vi ivag till The French Quart, a Swamp Tour (med krokodiler) och at av crawfish boil. Sedan var det det forsta hejdaet av nagra av utbytesstudenterna...ett av manga. Pa nagot vis kanns det inte som ett hejda, Rotary har slogan "until we meet again" och jag tror det ar lite vad jag kanner, aven om jag inte vet nar nasta gang blir.
 
Nu mina sista dagar gar jag pa den ena lunchen, middagen eller overnattningen efter den andra for att saga hej da och jag blir aven inbjuden till personer som fran Rotary som jag har mott. Jag har inte forandrats sa mycket pa utsidan, men detta aret har verkligen adrat min insida. Fran alla personer som jag har mott och situationer som jag har stott pa. Det har inte varit en dans pa rosor fran borjan till start, men varje motgang har jag kart nagot ifran och det har aven gjort mig starkare. Det kanske later farligt eller lojligt, men det kanns som om jag om det inte finns mycket som jag inte skulle klara av!
 
Jag kommer att sakna vanner, familjer, alla nya moten, upplevelser och att det hela tiden ar nagot pa gang, en heldel bekvamligheter, frozen yogurt och sakert mycket mer. Men jag ar ocksa reda att aka till Sverige, jag saknar min familj, vanner och det vardagliga svenska livet. Jag undviker att saga att jag aker hem, visst aker jag hem, men jag lamnar ocksa ett hem och familjer, men denna ganget vet jag inte nar jag atervander...om jag gor det. 
 
I fredags holl jag min presentation om Sverige och mitt ar for min Rotary klubb. Under aret har jag fler talet ganger haft presentationer, men denna presentationen var en av de svaraste, det var sa kanslosamt. 
 
Nu behover jag bara lite lycko onskningar med packning, sen bar det av for rundresan och den 12 juli satter jag mig pa flyget mot sverige, men en signerad flagga, en overpyntad Rotary kavaj och tusen minner, kanslor, vanner....rikare.
 
P.S Nar vi bodde pa hotell en natt fick jag pa morgonen hora av min vardmamma att jag pratat i drommen och det var pa ENGELSKA!!! Jag ar sa glad, for jag minns aldrig om jag drommer pa engelska eller svenska trotts att jag drommer jatte mycket. JAg inser ocksa nu nar jag skriver detta att min svenska blivit lite ringrostig, hah.
 
Ses snart